Jag har varit blind. Jag har varit döv. Jag har vägrat, jagat bort och förträngt sanningen.
Min sanning, min verklighet, mitt liv som var då.
Tills jag öppnade upp ögonen och började lyssna på mig själv, mina nära och inse min lögn.
Det är rätt tragiskt hur man antingen kan krympa, stanna upp eller växa med en annan.
Jag växte, jag stannade upp och jag krympte. En killerboost för min självkänsla.

Tänk hur en person kan få en att ändra sig från sina egna förutsättningar.
Medvetet, omedvetet.
Sina ideal, sina mål och sitt sätt att uttrycka sig. Sitt sätt att vara sig själv.

Idag ser jag. Jag lyssnar och jag väljer mina val med omsorg.
Mina ideal, mina mål, min omgivning, mina förutsättningar.
Jag får beröm, jag får tacksamhet, jag får kärlek, jag får feedback. Mer gott än ont.
Jag växer hela tiden, jag mognar, jag inser saker o ting bättre.
En rejäl egoboost för min självkänsla.

Jag mår bra.
Jag är tacksam.
Jag har en törst och hunger efter mer.
Jag tar för mig.
Jag vill mer än det som bara är.

Jag ser på min omgivning och tänker. Jag har inte varit ensam om detta.
Många är lever kvar i det. Många har släppt och hittat sitt.
Något bättre. Något dom fötjänar.
För sig själva.
Av sig själva.
Till sig själva.

För att avsluta med ett favorituttryck:


- Jag ÄR den JAG är. Take it or leave it -