En vacker dag fick nymfen Eko syn honom, och kunde efter det inte tänka på något annat än honom. Eko hade en gång fått ett straff där hennes röst förvandlats till ekot, vilket innebar att hon bara kunde upprepa de sista ord hon hört. Den unge Narcissus jagades nu oavbrutet av henne ute i skogen, och för varje gång han ropade högt besvarade hon hans rop i samma ordalag. En dag gick Narcissus vilse i skogen, och skrek: "Finns det någon här?"

Då svarade Eko: "Här!"

Narcissus som aldrig hört talas om ekon såg sig omkring. Han hörde ju svaret, men kunde inte se en enda levande varelse. Han måste ha hört fel. Han ropade igen: "Visa dig du!" och Eko svarade med en lycklig suck: ”Du!” Narcissus blev ännu mer förvirrad och skrek: "Vad hör jag?" Eko tyckte att det gick bättre än hon vågat hoppats på och svarade: "Jag!" Så fortsatte leken en bra stund, men det var bara Eko som tyckte det var roligt.

Efter ett tag blev Narcissus bara irriterad över hennes svar, och stötte då ifrån sig hennes kärlek. Eko blev då så ledsen att hon gömde sig i blygsel och förtvivlan. Hennes kropp tynade så småningom bort, samtidigt som hennes hud och blod torkade ut, och till slut blev det ingenting kvar av henne mer än själva skelettet. På det sättet lever hon ännu kvar i skogen och uppe på bergen. Ingen ser henne, men hon blir hörd av alla.

En dag blev kärlekens gudinna Afrodite ursinnig på Narcissus, då han hade avvisat både Ekos och andra nymfers kärlek. Under en jakt kom Narcissus till en silverklar källa, där han lutade sig ner för att dricka dess vatten. Då såg han i vattnet en förtjusande yngling, som i själva verket var hans egen skepnad. Afrodite kom då på att låta honom förälskas i sin egen avbild.

Hans öga blev aldrig mätt på att se den strålande avbilden, så en dag sträckte han ner sina armar i vattnet för att krama om den vackra mannen nere i vattnet, men han kunde aldrig nå honom. På det sättet plågades han av evig längtan och kände att döden var nära. Han lutade då ner sitt trötta huvud ner mot gräset, och när han utandades sin sista suck, så stod där en blomma, den vita narcissen, en pingstlilja.

Gudarna hade förvandlat honom till en blomma, som för alltid skulle påminna om honom. Det var på det sättet Narcissus dog av sin kärlek till sig själv. Bara Eko finns kvar för att upprepa de ord hon hör i vinden.

Narkissos (Ναρκισσος, lat. Narcissus) var inom grekisk mytologi en vacker yngling som var son till flodguden Kefissos. Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild efter att inte ha besvarat den unga flickan Ekos kärlek.

Narkissos förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en pingstlilja som fått hans namn: narcisser.