Vissa gånger tycker jag inte om delar av mitt beetende. Delar som dyker upp från dåtiden eller delar som dykt upp på senare tid. Absolut inga delar jag vill ha me och göra. Och det är ju inte lättare när folk triggar igång dom.
Jag var "bättre" förr. Jag rensade mitt trycka-ner-känslor-förråd mycket snabbare.

Det fick inte växa på samma sätt som idag.
Varför går jag och samlar på mig känslor som inte alltid är befogade? Varför ska jag vara så känslig? Hade jag inte kunnat vara mer utagerande som förr? J*kla vad jag kunde städa ut alltså.

Sen det här med förlåtelse, varför krusar jag mer än jag borde. Det är inte jag. Kanske för att få slut på eländet snabbare eftersom att nästan alla i min omgivning är som mig - envisa så det knakar! Nån måste ta första steget, annars slutar det med envägskommunikation. Det är bra att vara lika har jag hört, men "bättre" att kompletera.

Jag pratar för mycket - Hon är blyg och tystlåten
Jag avvaktar - Hon gör.
Jag velar - Hon tar kommandot
Jag kämpar - Hon ger upp

Men vi gillar varandra ändå och vill finnas i varandras liv. Vi både är/tycker lika men inte på allt samt kompletterar varandra.


Det är inte lätt att lära en gammal hund sitta, men det går. Jag har och lär mig än idag att bearbeta mig själv. Förminska och/eller övervinna mina "demoner". Såna har vi alla tyvärr. Mänskligt kallas det visst.
Jag upplevde mig som gladare förr, mindre bekymmer. Men dom kommer förr eller senare. En del påtvingade, andra smygandes. Tyvärr fick jag ganska många påtvingade utan anledning. Konstigt att man inte hinner med i leken.

Kur på det hela, ta sig i kragen, gråt en skvätt och sen sätter du igång och arbetar. Ju mer du behärskar och vinner, desto bättre kommer du må igen. Det är dit jag strävar. Inte på att bli bäst, men på att bli bättre.

- Hadé gött -