Jag trodde när jag var yngre att ett förhållande var byggt på bla:
- Kommunikation
- Göra saker tillsammans
- Dela med sig av glädje, tårar o hemligheter
- Skratt
- Tillit
- Prata om sina tankar o bekymmer (men absolut inte sånt snack man har med sina girlfriends)
- Omtanke o hjälpsamhet


Sånt där mamma o pappa har!

God damn it vilka besvikelser livet bjuder och- eller prackar på en!
Efter för mycket av dom brända kakorna i mitt liv, varför är jag då fortfarande blåögd och lättlurad?
Till vad nytta?

Visst, det är en fin egenskap att tro gott om andra tills motsatsen bevisar annat, men till vilket pris och när ska jag lära mig att sluta bry mig för mycket!?